Vad
är Israel?
101
fakta istället för den judiska
lögnpropagandan
av
Ahmed
Rami
|
59
EN
NATIONALRELIGION
JUDENDOMEN
SOM
"SVENSKDOMEN"
JUDENDOMEN - EN
NATIONALRELIGION
(ej som kristendomen eller islam en
individens religion och en religion för alla
folk).
LYDNAD
(det bärande kravet i judendomen) contra
TROHET.
Innebörden av begreppet Lydnad i religiös
mening och innebörden av begreppet Trohet kan
förefalla för många,
som inte närmare reflekterat över saken,
som likartade, identiska. I själva verket
föreligger det en djup skillnad mellan Lydnad och
Trohet.
I den mosaiska trosbekännelsen krävs av det
utvalda folket obehindrad och villkorslös Lydnad
för Jahves/Herrens bud och stadgar. Denna lydnad
för en högre och fruktansvärd potentat
förutsätter underkastelse, som för att
kunna tillfullo genomföras hos ett helt folk,
kräver Övervakning och Kontroll, alltså
ett system av Terror, som när
Herren ger Mose order att upprätthålla den
upplösta) ordningen i lägret genom att
säga: "dräpen vem I finnen, vore det
också broder eller vän eller frände". (2
Mos 32: 27)
Terrorn i detta system understryks ju genom
ständiga hotelser från Herren att utdöma
fasansfulla straff, som även titt och tätt
verkställs (eftersom Jahve/Herren använder sig
av fiendefolk som sitt straffredskap).
Kravet på Lydnad/Underkastelse medför ju
inte bara ett legaliserat terrorvälde, utan
även svek och hyckleri, eftersom detta krav på
lydnad och obetingad underkastelse under ytterst
stränga föreskrifter blir outhärdligt
för många och leder till revolter, om inte
genom direkt avfall och uppror så indirekt genom,
just att i smyg, handla självrådligt,
alltså genom svek och hyckleri. (I alla
totalitära stater är ju just å ena sidan
terrorsystemet och å andra sidan det mer eller
mindre nödtvungna sveket och hyckleriet
utmärkande.)
Trohet har emellertid en helt annan innebörd
än lydnad, eftersom Trohet sker frivilligt,
åtminstone i princip. Trohet, när den
uppfylls, leder inte - i varje fall ej nödtvunget -
till underkastelse och ytterst terror, utan till
pliktuppfyllelse och Ära. Den som uppfyller Trohet
tillerkänns ett samvete, och när han bryter sin
avlagda trohetsed (i äktenskapet) eller inför
sin konung eller sitt lands fana) är
han medveten om att han
därmed är pliktförgäten och handlar
ärelöst (enligt de etiska principer som han med
sin trohetsed underkastat sig i ett fritt val).
Trohet var den bärande individualistiska princip
som bar upp de förkristna samhällena i Europa,
både i Norden och i det antika Grekland liksom i
det antika Rom, och som sedan överlevde i
kristenheten, transponerad efter Kristi etiska budskap,
särskilt under medeltiden. Trohet har sedan levt
kvar men alltmer förflackats och uttunnats i
våra sekulariserade samhällen, där
individens frihet ofta överbetonats till
självsvåld och därmed "otrohet". Men
grunden för all moral och etik är
ändå alltjämt ytterst Trohet.
Mosaismen och judendomen - liksom flera varianter av
judaiserad kristendom och allmän liberalistisk
sekularisering - känner ej till Trohet utan endast
Lydnad som t ex lydnad för lagen (av fruktan
för lagbrott med dess påföljder, ej
djupare sett full trohet för lagen).
Därför har vi en sådan omfattande
rättsapparat med övervakning och kontroll av
medborgarna, någon Trohet förväntar man
sig ej längre, endast lydnad ("laglydnad") och denna
lydnad förutsätter underkastelse som
människor ofta är föga hågade att
finna sig i utan gör sitt yttersta för att
undkomma, när så är möjligt eller
synes möjligt.
Här har vi alltså påtagliga effekter
av mosaismen/judendomen i vår tid: kommunismens
totalitära samhällssystem, där det
allenahärskande partiet fungerar som en motsvarighet
till det judiska prästväldet i den judiska
teokratin, vidare också i våra sekularistiska
demokratier: en byråkratisk kontrollapparat
jämte ett omfattande hyckleri parat med betydande
brottslighet på skilda nivåer, ofta som
uttryck för frihet från det påtvingade
laglydnadskravet, ofta som en otyglad hängivelse
åt de lustar och laster, som inte längre
är vare sig "ärelösa" eller
"dödssynder".
Idéhistoriskt bör man ha klart för
sig att den judiska mosaismen väsentligen är
semitisk i så motto att den främst torde ha
påverkats av det semitiska Babylonien (dit
hebréerna fördes i "fångenskap" och
där de skrev utkasten till hela Gamla Testamentet -
H G Wells säger i sin Världshistoria att
judarna kom till Babylon som ett ociviliserat folk och
återvände därifrån med en
kultur).
Kristendomen däremot blev genom Jesus frigjord
från det semitiska kulturgodset och starkt
påverkad av flera främmande
"ariska/indoeuropeiska" kulturer och religioner.
Professor C Nortocote Parkinson (han med "Parkinsons
lag") säger i sin bok "Öst och väst"
(Bonniers 1965), där han först citerar S
Radha-krishnan:
"Persiens och Indiens inflytande på Främre
Orienten, där kristendomen uppstod, är tydligt
Buddhistiska idéer vandrade till Medelhavets
kuster genom de grekiska städerna, förmedlade
av köpmän och missionärer. Alexandra
låg ännu mer än Syrien öppet
för österländska idéer. En
sällsam blandning av idéer från de
olika traditionerna, grekiska, babylonska, buddhistiska
och zoriastriska, uppstod under första
århundradet före Kristus. - Allt detta är
sant. Det framgår tydligt av många episoder i
evangelierna: de vise männen "från
Österns länder" och liknelsen om
såningsmannen är buddhistisk, Jesu frestelse
är zoro-astrisk (från Persien), hans
avstående från familjen är hinduisk. De
etiska normerna kommer huvudsakligen från
essénerna via Johannes Döparen, vilka i sin
tur fått det mesta från buddhismen.
Helveteseld ingår i mazda och zoroasterläran
och Jesu död föregripes av Mithra, fornpersisk
gudom, ljusets besegrare över mörkret - en
religion som konkurrerade med kristendomen första
århundradet efter Kristus. Från buddismen
åter skulle det senare kristna klosterväsendet
komma." (s. 123)
Med den mosaiska judendomen (som på Jesu tid
förvaltades av sadduceerna
("översteprästerna") och fariséerna och
som räknas till den nutida judendomens
läromästare) har kristendomen föga eller
intet gemensamt. Oavsett hur det historiskt sett
verkligen förhöll sig gick ju den evangeliske
Jesus till storms mot just översteprästerna och
särskilt fariséerna, som illasinnade och
falska hycklare och kallade dem "huggormars avföda".
Kristendomen har väsentligen påverkats av
indoariska och indoeeuropeiska religioner, och
därför var det kanske ingen tillfällighet
att kristendomen kom att utbreda sig nästan
uteslutande bland de "ariska" folken i västerlandet
och omformas därefter med en gundläggande
filosofisk och etisk uppfattning som bjärt
kontrasterar mot den semitiska judendomen, fastän
starka fundamentalistiska inslag i kristendomen - genom
att kedja fast Gamla Testamentet vid Nya Testamente -
röjde fatalt nog väg för
mosaismen.
Nästa
sida
|