|
63
RASISMEN
HOS VÄRLSBERÖMDA
SIONISTER
I den sionistiska propagandan sägs det
ständigt att antisionister, alltså de som
kritiserar sionismen och ifrågasätter den
sionistiska staten Israel med dess förtryck och
ockupation av palestinierna, är "rasister" och
"antisemiter" på samma sätt som nazisterna. I
själva verket förhåller det sig
tvärtom: det är sionisterna som är
rasister och det är sionisterna som samarbetade med
det nazistiska Tyskland. Flertalet människor
känner inte till den sanna historien utan tror
på sionistpropagandans förfalskning av
historien. Och beklagligtvis är det så som
alla propagandister vet: om en lögn upprepas
tillräckligt ofta och aldrig blir offentligt
motsagd, så tror flertalet människor att
lögnen är
sanning.
Vi bör nämna, att de källor vi
hänvisar till genomgående är sionistiska
och - beträffande sionisternas samverkan med
nazisterna - delvis nazistiska. Det är alltså
inte fråga om någon falsk hetspropaganda mot
sionismen av dess fiender. Det är sionisterna
själva som avslöjar sin rasism och sin
periodiska samverkan med
nazisterna.
Theodor Herzl, sionismens grundare, var inte
någon motståndare till antisemitismen, i
varje fall inte någon aktiv motståndare. Han
betraktade antisemitismen som något oundvikligt och
obotligt. I sina dagboksanteckningar säger han: "Jag
förstår antisemitismen. Vi judar har som
främlingar i olika nationer själva
ådragit oss detta. I själva verket är
antisemitismen en följd av den judiska
emancipationen ... Antisemitismen kommer emellertid inte
att skada judarna, jag anser att antisemitismen är
en nyttig rörelse för den judiska
karaktärsfostran" (Tagebucher, Berlin
1922).
Den tidigaste politiske sionisten var faktiskt inte
Theodor Herzl utan Moses Hess, en äldre vän
till den unge Karl Marx. "Genom Moses Hess grundades den
judiska nationalidén på begreppet ras",
framhåller Edmund Silberner, professor vid
hebreiska universitetet i Jerusalem, i sin bok Socialists
and the Jewish Question (Princeton University, 1969). Att
Hess verkligen var den förste sionisten
fastslås även
av Chaim Weizmann i dennes
självbiografi (Ett liv i kamp för Israel,
Stockholm 1951, s. 60).
I sin bok Rom und Jerusalem, som utkom 1862,
förklarar Moses Hess
ordagrant:
"Hela historien har hittills handlat om en ras- och
klasskamp. Raskampen är det ursprungliga och
primära, klasskampen är det sekundära.
Denna raskamp har i världshistorien främst
stått mellan två mot varandra konfronterande
raser: arier och
semiter."
Detta är exakt samma historiesyn som nazisterna
långt senare skulle framföra, inspirerade av
fransmannen Arthur de Gobineaus digra verk om rasernas
olikhet och den förtyskade engelsmannen Houston
Stewart Chamberlains bok "Nittonde århundradets
huvudlinjer".
Moses Hess framhöll dock, att "erkännandet
av olika raser inte får leda till något
över- och underordnande. En harmonisk samverkan
mellan olika folk kan endast uppnås, när varje
folk frigör sig från främmande
herradöme. Nationell självständighet
är en förutsättning för varje
politiskt och socialt
framsteg."
Moses Hess myntade först begreppet
nationalsocialism, gemenligen förkortat till nazism,
som han avsågo för den judiska nationalismen -
och detta alltså redan år 1862. Sambanden
mellan sionismen och den tyska nazismen fanns
alltså redan från begynnelsen och skulle
sedan både ideologiskt och politiskt utvecklas
alltmer.
Theodor Herzls efterträdare som ordförande
för Världssionistiska Organisationen blev den
kände författaren Max Nordau. Trots att han var
gift med en kristen kvinna av icke-judisk härkomst
och lät döpa sina barn, var Max Nordau en
utpräglat judisk eller sionistisk rasist. Den 21
december 1903 yttrade han i Edouard Drumonts militanta
antisemitiska tidning La Libre Parole (Det fria ordet) i
Paris följande:
"Sionismen är inte en fråga om religion
utan uteslutande en
fråga om ras, och det finns ingen som jag är
mer överens om i detta avseende än Monsieur
Drumont:" (Desmond Stewart: Theodor Herzl, s.
322).
Sionisterna - till skillnad från flertalet
emanciperade judar -accepterade rasismens
grunduppfattning att judarna är ett folk för
sig i främmande länder bland främmande
folk med vilka de inte kan assimilera sig. Judarnas enda
hemortsrätt är i deras fäders land,
Palestina. Därvidlag var sionisterna helt
överens med antisemiterna. Sionisterna var
också överens med antisemiterna om att
blandäktenskap är av ondo, inte av
religiösa eller kulturella skäl utan
därför att det egna blodet, den egna rasen
måste hållas ren, varvid de kunde
åberopa sig på Torah, Femte Moseboken, 7
kapitlet, verserna 3-4, och på lagstiftarna Esra
och Nehemja i Gamla Testamentet. Den av många judar
lovprisade filosofen Martin Buber, av många ansedd
som vårt århundrades mest framstående
judiske tänkare, skriver i sin bok Drei Reden uber
das Judentum, som utkom år
1911:
"Det är blodet som juden känner som ett arv
från årtusenden och som gör honom
odödlig. Denna insikt om att det är blodet som
skapar den närande kraften hos varje enskild är
det väsentliga: att de djupaste lagarna för
vårt vara bestäms av blodet, att vårt
innersta tänkande och vår vilja bestäms
av det ... Vem det vara må som ställs
inför valet mellan miljöpåverkningar och
blodets substans och kraftkälla väljer blodet,
om han vill vara en verklig jude." (Martin Buber, On
Judaism, s. 15-19)
Denna Bubers blodsmystik företer frappanta
överensstämmelser med nazisternas "Blut und
Boden".
För Buber var de sedan över ett
årtusende i Europa bosatta judarna fortfarande
asiater med hemortsrätt endast i Palestina. År
1911 skrev Martin Buber:
"Judarna har drivits bort från sitt land och
skingrats i västerns länder, men trots detta
har de förblivit orientaler, judar och endast judar
... Man kan upptäcka detta också hos de mest
assimilerade judar, bara man förstår att
nå deras själar ... När juden en
gång får kontakt med sin modersjord, kommer
han ännu en gång att bli skapande." (Ibid. s.
75-77)
Vad är väl detta om inte precis samma
nationalistiska rasmystik som nazisterna använde mot
judarna i deras antisemitiska propaganda: - Juden är
och förblir jude, en obotlig främling bland oss
tyskar, en fiende till oss som rotlös
främling!
Också i sin långt senare utgivna bok Kampf
um Israel återkommer Buber till samma tema:
"Sionism är bekännelse till något
enastående, oförlikneligt och unikt: den
judiska själens
bestämmelse".
Bubers mystiska sionism blev inte den folkligt
rasistiska sionismen, som i stället kom att
företrädas av Ignatz Zollschan från
Österrike. Denne förkunnade följande:
"Judarna är en nation av rent blod, av en högt
utvecklad känsla för familjens renhet och av
djupt rotade dygder, som kommer till uttryck i
ojämförligt överlägsen intellektuell
verksamhet. Förbudet mot blandäktenskap med
mindervärdiga främmande folk skapade
förutsättningarna för dessa moraliska
värden och intellektuella prestationer som inte
får gå förlorade genom beblandning med
lågtstående raser. Om en ras som är
så högt begåvad skulle få
möjligheter att än en gång utveckla sin
ursprungliga kraft, skulle ingen kunna jämföras
med vad den skulle åstadkomma." (Jiidische
Fragen/Jewish Questions, 1914, s.
17-18).
Detta nationalrasistiska skrävel är som
hämtat ur en vulgär-nazistisk pamflett
från Tredje Rikets dagar! Om man i stället
för judar läser "tyskar" och
"germaner"!
Vårt århundrades kanske främste
naturvetenskapsman och den jude som alla judar är
så stolta över, nämligen Albert Einstein,
hemföll också åt rasistiska tankar.
Så här sade Einstein i Solomon Goldmans bok
Crisis and Decision (s. 116,
1938):
"Nationer med olika raser tycks ha en instinkt att
motverka rasernas
sammansmältning. Judarnas assimilering i europeiska
nationer kan inte utplåna den bristande känsla
av frändskap mellan judarna och deras värdfolk.
Som en sista utväg är den instinktiva
känslan av brist på frändskap en
hänvisning till energins bevarande. Därför
kan inte denna grundläggande brist på
frändskap mellan judar och icke-judar utplånas
genom aldrig så stora och välmenande
påtryckningar."
Den världsberömde nobelpristagaren Albert
Einstein med sin epokgörande relativitetsteori lade
alltså under Hitlertiden sin stora prestige i
vågskålen för det rasistiska
tänkesätt som de antisemitiska nazisterna
vände just mot Einsteins stamfränder judarna.
Det var också Albert Einstein som i ett antal brev
till USAs president Franklin D. Roosevelt övertygade
denne om att USA måste tillverka atombomber och
därmed inledde kärnvapnens tidsålder,
under vars hotfulla slagskugga hela vår värld
lever i fasa. (Se t ex Max I. Dimont: Judarna, Gud och
historien, Stockholm 1980, s.
305)
En fanatisk rasist bland sionisterna som torde
överträffa alla de andra sionisterna är
Maurice Samuel, densamme som Chaim Weizmann framför
ett särskilt varmt tack till vid utarbetandet av sin
självbiografi Trial and Error, på svenska Ett
liv i kamp för Israel. Denne Samuel, som på
sin tid var en välkänd författare i USA,
utgav 1927 boken 1, the Jew, där han med passionerad
indignation fördömer en stad som han aldrig
besökt utan endast ryktesvis hört talas om,
nämligen staden Taos i New Mexico, dit
konstnärer och författare från hela
världen drogs på
20-talet:
"På denna lilla plats", skriver Samuel, "finns
representanter för alla raser, afrikanska negrer,
amerikanska och kinesiska mongoler, semiter och arier i
en enda röra och som beblandar sig med varandra.
Varför framkallar hos mig denna halvt verkliga halvt
overkliga bild en sådan vämjelse och avsky som
något skamligt och dystert djuriskt? Det hela
verkar som en hop sammangyttrade kräldjur som ynglar
av sig i en slaskhink."
Denna rasistiska tirad torde knappast kräva
några
kommentarer!
Nästa
sida
|